April april bumpa bumpa

Årets första april, och med den aprilskämt. Vad kan gå snett?

Förra året lyckades jag lura mina föräldrar att Gizmo fått plats på musikskolan för att lära sig harpa, med motiveringen att det var det enda instrument där det fanns plats direkt då det inte precis var förstahandsvalet bland musikintresserade ungdomar. Jag kände direkt att skämtet kanske tog lite för bra då min kära moder genast började gå igenom allt praktiskt, var får man tag på en harpa för hemmet, behövs en fullstor eller finns övningsharpor etc. Min lika kära far började också fundera på hur hans kontrabasistbakgrund kunde vara till nytta för sonsonen. Ett oerhört engagemang som jag lite försiktigt fick avslöja på kvällen samma dag som aprilskämt. Skulle de bli oerhört besvikna och arga på mig när deras sonsons musikaliska framtid bara var båg? Lyckligtvis, kanske för att de känner mig och har lärt sig att förvänta sig vad som helst från mig, tog de det på bästa sätt, oerhört muntra att de gick på det hela. *pust*

I år, på första april, pratade jag och Gizmo över frukosten om olika aktiviteter han kanske ville pröva på, och sång kom på bordet. Han började sjunga lite, som alltid en riktig fånvisa, orden ”tut tut” och en glad melodi. Inte precis Jussi Björlings ”O helga natt”… Vi skämtade båda att han knappast skulle platsa i en riktigt proffsig kyrkokör med detta framträdande då det slog mig: varför inte pröva detta på mina föräldrar? De hade gått på harpspelandet och inte skulle de kunna luras att Gizmo skulle få börja i en gosskör? Vi bestämde att han skulle få spela in en ”provsång” för inträde i lokala kyrkans gosskör, och att vi genom kyrkans websajt hade skickat in den för att pröva eventuellt medlemskap. Vilket vi naturligtvis inte gjorde…men sången ”bumpa bumpa”, raskt framimproviserad med tillhörande fniss, spelades in om vi mot förmodan skulle lyckas lura dem med hela denna makalösa historia. När vi eventuellt behövde avslöja allt som ett skämt för mina föräldrar vore det ju praktiskt att göra det genom hans ”inträdesprov”.

Jag berättade om planen för fröken Subtil, som efter en liten pratstund med Gizmo om skämtet lyckats lura honom att det fanns en video där han sjöng på nätet, till Gizmos stora förbryllelse, han hade nog inte riktigt förstått om han verkligen skulle börja i kören eller inte, och om hans tidigare framträdanden eventuellt fanns att beskåda på nätet. Dagens första aprilskämt ! Därefter meddelade jag mina föräldrar att Gizmo skickat in ett inträdesprov till gosskören för ett tag sen, och att vi idag fått veta att han i praktiken var antagen, endast ett formellt upprepat prov med körledaren behövde göras senare i veckan. Och harphistorien var helt glömd, de svalde allt med hull och hår, och det verkade finnas en viss stolthet hos dem att Gizmo skulle börja sjunga i kyrkans gosskör, relativt ansedd sådan också. En viss skräck bubblade upp då jag åter kände en eventuell stor besvikelse hos mina föräldrar när allt skulle avslöjas, men stenen hade börjat rulla obönhörligt och de var helt lurade.

Jag hade nu valet att väldigt rakt och enkelt meddela att allt var bluff, men inspelningen kändes bortkastad då, och jag kunde inte låta bli att när det väl blev kväll ringa till mina föräldrar och meddela att jag fått en kopia på ljudfilen med hans provsjungande och att de gärna fick höra det. Jag spelade upp ”bumpa bumpa” för dem båda i telefonen, med hjärtat i halsgropen hur deras reaktion skulle bli då detta vokala framträdande skulle skrämt vetet från vilken musikaliskt bildad person som helst. När jag spelat upp ”skönsången” var min mammas första kommentar ”var instruktionen att han skulle sjunga det där???”, fortfarande lurad men väldigt frågande. Jag kunde inte dra ut på lidandet mer utan avslöjade alltihopa, och väntade spänt på reaktionen…och möttes av gapskratt! De tyckte allt var skitkul, inte minst hans fina sång och hur lite den hade med en näcktergalandes wienersängenknabengosses sång att göra. Åter *pust*. Och Gizmo var oerhört munter hur skämtet hade lyckats fullt ut!

Avslutningsvis funderar jag lite grann varför jag ändå gjorde allt detta, det fanns ju en rätt stor risk att det mest skulle vara plumpt, men med den resulterande munterheten fortfarande klingande i mina öron kan jag konstatera: det är värt mycket om man kan glädja sina nära och kära. Även om mitt sätt ibland kanske är lite…speciellt?

P&K Vilseman

Bumpa bumpa

Det kom ett mail…

Gizmo är en riktigt unik liten krabat, lite för unik ibland. Under en period har det varit lite tufft i skolan, han har haft svårt att inte störa på lektion, kommer in i perioder när han fånar ur helt, nästan lite tranceliknande hyperaktivitet. Han har fånat sig som en bäbis, stört kompisar, kommit med irriterande ljud och haft svårt att fokusera. Också motvillighet att lyssna på tillsägelser från andra barn och vuxna, förutom hans älsklingsfröken Devi som han alltid lyder blint. Han var medveten om problemen med hans beteende och har nästan varit lite desperat när han inte visste hur han skulle kunna kontrollera sig. En riktigt tuff situation för honom, och han har vid tillfällen varit riktigt ledsen för alltihopa.

Jag har varit lite oroad över det här, funderat mycket på vad det kommer ifrån? Börjat tänka bokstavskombinationer i denna tid när bokstavsbarn är så i ropet. Jag har också funderat på om jag har för lite tid för honom, vår kvalitetstid blir lätt begränsad när allt i vardagen ska flyta på, och jag erkänner villigt att jag inte är den hushålleliga typen. Lite oorganiserad, småförvirrad och planeringen är inte alltid den bästa. Men jag gör så gott jag kan, och vi har en helt ok nivå på saker, men gemensam tid är inte allt för vanlig. Kanske söker han kompensation för den bristen på annat sätt? Det kan också handla om brist på utmaning, han har lätt i skolan och har inga problem att följa med i inlärningen. Det kan ju också vara en fas, minitonårstrots, han är verkligen som en minitonåring nu med den pinsamma pappan, drar sig ibland undan själv på rummet och ett uns av bitskhet i tonen mot mig generellt.

Situationen har varit sån att jag kände behov att göra något, och tillsammans med Devi och annan personal på skolan påbörjade vi ett arbete tillsammans att påverka hans beteende. Jag förberedde Gizmo på detta också, berättade att vi måste få bukt på hans beteende och hitta en lösning, och han var själv helt med på noterna. Det blev ett samarbete mellan lärare, fritidsledare, skolkuratorer och jag och Gizmo själv förstås. Jag förde dialog med Devi och annan personal. Skolkuratorerna besökte klassen och fick en uppfattning om läget. De började också ha regelbundna träffar med Gizmo, pratade med honom om hans beteende och livet i största allmänhet för honom. Jag och Gizmo hade ett uppstartsmöte med dem, en kvinna och en man, som gick bra, vi var alla överrens om vad som behövde göras, men visste inte riktigt hur …

Vårterminen gick, och sommaren, och när höstterminen började så visade det sig att saker började bli bättre. Det var färre och färre tillfällen då hyperaktiviteten satte in och det fungerade bättre i samspelet med andra för Gizmo. Jag pratade med lärarna och kuratorerna, med Gizmo, utan att vi kunde peka ut någon direkt förklaring men huvudsaken var ju att det blev bättre. Strax innan jul var vi alla, inklusive Gizmo, överrens att problemet inte fanns kvar. Vilken lättnad! Både jag och Gizmo var väldigt nöjda och tog jullov med gott humör. Den gnagande funderingen vad som gjort saker bättre fick jag helt enkelt släppa.

Några veckor in i vårterminen, efter den vanliga ”utfrågningen” om skoldagen från mig, så berättade Gizmo att han haft träff med en av kuratorerna. Jag trodde ju att allt var avslutat och blev ganska brydd, och efter att ha frågat Devi så visade det sig att Gizmo hade själv planerat fortsatta träffar med kuratorerna, då de bara satt och pratade och hade det trevligt. På lektionstid. Devi försäkrade att han inte missade något av skolarbetet, och efter samtal med en av kuratorerna så fick jag veta att de gärna träffade Gizmo ändå, det var så trevligt att prata med honom ! Jag vet att Gizmo brukar charma de flesta, speciellt vuxna, men hade nog inte förväntat mig det här, på eget bevåg hade han planerat fortsatta träffar med dessa trevliga kompisar han fått.

Slut på historien? Nästan … efter sportlovet och ett lite längre uppehåll i hans kuratorträffar så fick jag höra att de kommit igång igen, glad i hågen meddelade Gizmo efter skolan: ”Idag pratade jag med (den kvinnliga) kuratorn igen, vi pratade båtar”. Samma kväll fick jag ett mail från henne där hon berättade om träffen, de hade pratat båtar, hans födelsedagskalas, och hur han upplevde skolan nu. Bara bra, enligt honom. En riktig lättnad att läsa, och avslutningen på mailet kunde inte varit bättre: ”Vilken Härlig kille du har!” Ett riktigt skönt slut på historien!

P&K Vilseman

(Thunderstruck, för det blir du om du träffar Gizmo)

Vinterpussel

Jaha, då var det sportlov, precis enligt planerna, NOT!

När jag börjar skriva detta är Gizmo och jag hemma hos mormor/morfar och slöar, har varit ute i snön och åkt pulka i världens längsta backe, ca 67 cm lång. Inte direkt Sälenvecka, men pengar och andra resurser finns inte för det alternativet för oss i år. Men man kan ha kul ändå, äntligen lite tid med lillgubben med mycket skratt och resulterande rosiga kinder på både far och son!

Nåväl, sportlovet är nu över och jag backar lite grann till innan sportlovet. Planerna var att spendera hälften med mormor/morfar, de första dagarna barnfri för mig för att få lite tid med Subtil, den underbara kvinna som jag träffat, och hälften farmor/farfar så jag skulle kunna jobba fyra av fem dagar för att inte göra av med de dyyyyyrbara semesterdagarna, välbehövliga till sommaren och andra lov som komma skall.

Som alltid måste planerna kollas av och dubbelkollas igen ju närmare ledigheten kommer, och några dagar innan Gizmos färd till mormor/morfar står det klart att de inte orkar ha honom själva så länge som jag önskat, alltså åker jag upp tidigare till dem och jag och junior åker hem tidigare också. Måndag/tisdag är då uteslutna som jobbdagar…

Under första helgen på sportlovet stod det också klart att min före detta sambo (egentligen en av mina närmaste vänner, vi har egentligen aldrig varit och kommer aldrig vara ett par), Frihet, och hennes familj behövde stöd. Frihet har flyttat från U-valla till Trollskogen för att bo närmare sin familj och som närmsta vän till familjen förstod jag efter några mail och telefonsamtal att de är vilse i en väldigt tuff situation. Planer ändras igen och jag kommer att åka ner till dem under resterande jobbdagar då Gizmo är hos farmor/farfar. Och där försvann sista möjligheten till jobb under sportlovsveckan…dyrbara dagar borta.

Och såhär brukar ledigheterna bli. Jag tänker på hur andra bekantas sportlov ser ut, de har planerat lite släktbesök, nån vintersportresa, kanske lite jobb under veckan där ena föräldern är ledig hela eller en del av tiden, eller så turas de om. De har flexibilitet i hur planerna ska bli, kan hjälpas åt ekonomiskt (har råd med Sälen), tidsmässigt (har semesterdagar att fördela), och energimässigt (orkar vara aktiva med sina barn större delen av tiden). Själv måste jag pussla och väga pengar och tid och mina egna vuxna sociala kontakter mot att få till en bra ledighet för mig och Gizmo. Och det är alltid pussel.

Jag försökte räkna hur många praktiska saker jag behöver hålla reda på under sportlovsveckan, som tillkommer utöver vardagen, och det är mellan 20-50 viktiga detaljer extra per dag, detaljer som dessutom kan ändras med kort varsel. Inte så konstigt att jag är trött och inte utvilad efter ledigheten.

Jag har lärt mig att hantera pusslet, det är en färdighet som jag tvingats lära mig, men den kostar på. Varje dag. Men det är det värt, jag lyckas ändå få livet att bli rikt för Gizmo, om ändå annorlunda för honom än hans kompisar. Han fick inte gå på stadsbibliotekets öppet hus om teckning med mig utan ett konstnärsbesök med farmor/farfar och hans kommentar var ”Det var mycket roligare än bibblan hade varit”. Han skrattade så han kiknade när jag filmade hans fartfyllda pulkaåk nedför den minimala snöhögen hos mormor/morfar. Och såna saker gör att jag vet att han ändå fick ett bra sportlov. På mitt vis.

P&K Vilseman